Den tjugofemte augusti 2010 kl 09:00 stiger jag och min medresenär ut från hotell King Salomon i Eilat till den väntande jeepen som ska ta oss ut i Negev. Det blåser och är närmare 45 grader varmt. Jag frågar föraren om han har luftkonditionering. Frågan föranleds av mina erfarenheter från en liknande jeeptur två år tidigare, så jag börjar med att sammanfatta denna.
Den gången kom en man som såg ut som Indiana Jones i en jeep som såg ut som en skrothög. En av dörrarna gick inte att öppna och den trasiga tältduken fladdrade runt bilen, och det fanns naturligtvis ingen luftkonditionering. Jag var ensam den gången och eftersom jag hade ett ärende till ett postkontor så frågade jag föraren om han kunde passera ett sådant. Javisst, inga problem. Efter 20 minuters köande hade jag uträttat mitt ärende och vi satte oss i jeepen, som inte startade. En närbelägen bilverkstad kunde inget göra, men efter en timmes väntande kom en annan jeep. Den var ny med alla finesser och med luftkonditionering. Mitt stopp vid postkontoret hade räddat oss från ett motorstopp ute i öknen, något som kunde blivit otrevligt, för att inte säga farligt.
Nu åter till dagens utflykt. På min fråga om luftkonditionering svarar föraren att han har det, men att det inte behövs. Han kör med nedvevade fönster och man blir sönderblåst innan man ens hunnit ut ur Eilat och senare även sönderskakad. Men det här visar sig vara en man som kan sina saker. Det var väl något om att det inte är nyttigt att omväxlande vara ute i hettan och sitta i ett svalt fordon eller att det är något svalare på 800 meters höjd, där vi skulle komma att befinna oss.
Negev sträcker sig från Eilat upp mot Döda Havet och vidare västerut mot Egypten. Den största staden, som ligger i norra delen, är Beer Sheva. Vid förra jeepturen for vi norrut från Eilat till ett område känt för många fornminnen och sevärdheter, t.ex. Timna Park med Salomons pelare, ’Red Canyon’ med originella bergsformationer samt en djurpark med bl.a. Sinaileoparder och djur omnämnda i bibeln.
Vi befinner oss nu i den södra delen av Negev och den här gången blir det en annan rutt, norrut från Dolphin Reef. Det går uppför och efter att ha passerat en kamelranch är vi ’out of nowhere’. Den som tror att Negev är en sandöken har fel. Det är ett bergigt månlandskap där nästan inget växer och som verkar vara glömt av skaparen. Men det är fascinerande och vackert. Beroende på ljuset och tid på dagen varierar landskapets färger från gult, till orange, brunt och violett.
Snart är det inte längre någon väg. Man kör på gamla kamelkaravanstigar eller i uttorkade flodfåror. Ibland tror jag att vi ska välta eller fastna, men med en bra jeep med lågväxel och en skicklig förare så går det ändå. Man har svårt att tro att någon levande varelse kan överleva härute, men efter en stund kommer vi fram till en flock stengetter som står under ett uttorkat träd. De verkar inte nämnvärt störda av fordonets närhet. De har mer anledning att frukta de leoparder och vargar som finns i området, men som vi tyvärr inte ser några.
Föraren/guiden visar sig vara något av en expert på öknens biologi, zoologi och geologi samt på hur man överlever i öknen. Han berättar om giftormar, fåglar och andra djur. Flyttfåglar från en stor del av norra halvklotet stannar varje höst i Eilat för att vila inför den fortsatta färden till Afrika och andra sydliga nejder. Likadant är det när de ska flyga tillbaka på våren, vilket gör Eilat till en samlingsplats för ornitologer från hela världen.
Vi stiger av Landrovern igen. Bakpå den sitter en frysboxisolerad tank med vattenkran och fylld med isvatten. Vi dricker vatten medan föraren frågar om vi vet vad det är för en cirkelformad grusplan på c:a två diameter vi står på. Han förklarar att det är en igenrasad nedgång till en koppargruva från kung Salomons tid. I närheten betraktar vi en urgammal inskription på en bergvägg. Längre upp passerar vi ett bergpass där vi ser resterna av en asfalterad väg, kantad på ena sidan av gamla bensinfat för markering av stupet nedanför. Lawrence av Arabien använde vägen för transport av stridsfordon.
Efter en kortare körning på en lite större väg, där vi passerar en vägspärr med militärer, är vi åter ute på närmast oframkomliga stigar. Vi möter det enda fordon vi sett. Det blir svårt att mötas och vår förare antecknar misstänksamt det andra fordonets registreringsskyltar, eftersom det förekommer smuggling på dessa rutter från Egypten till Israel Vi kommer efter en stunds besvärlig körning fram till en högt belägen plats med vidunderlig utsikt. Vi ser långt ner en liten vattenkälla och spår efter djur som besöker denna. Vi är nära gränsen till Egypten och vi kan se Sinai öken. Detta är en av de få platser i världen varifrån man samtidigt kan se fyra länder: Israel, Jordanien, Saudiarabien och Egypten. (En annan sådan plats är i norra Sverige varifrån man kan se även Norge, Finland och Ryssland).
Det regnar nästan aldrig i Negev, men när det gör det, så är det livsfarligt att befinna sig på utsatta platser. Den torra marken kan inte suga upp ösregnet, utan vattnet forsar fram nedför sluttningarna. Jag har sett bilder på långtradare och bussar som spolats bort från vägen mellan Eilat och Döda Havet.
Vi fortsätter och stannar plötsligt när vi ser något så ovanligt som en grönskande buske. Vi får veta att det är en kaprisbuske. Den kapris vi äter kommer från mittpunkten av blomman. Busken har även några gurkliknande frukter, även de ätliga. Föraren har lovat oss en tepaus och vi hittar en skuggig plats. Han tar fram sin fältmässiga kokutrustning men upptäcker att han glömt gasolen hemma, så vi får nöja oss med vatten och kex. En liten fågel flyger igenkännande fram och blir matad med kexsmulor.
Efter fyra timmar spännande resa är det dags att vända tillbaka. Nu vevas fönsterrutorna upp och luftkonditioneringen sätts på. Från höjderna ser vi ned på Röda Havet och Aqaba och Eilat, dit jag ska på jazzfestivalen ikväll. Vid ett möte senare med turistchefen i Eilat berättar denne om planer på ett utökat samarbete mellan dessa städer med inriktning på turism, och det här området torde i de flesta avseenden kunna konkurrera med andra kända turistmål.
Ingemar Junehall
inju@telia.com
2010-09-15